Ad utrumque paratus. Beredd till bådadera, men till vad?

För precis en vecka sedan besökte jag min Alma mater, Lunds universitet, för att delta i ett forskarseminarium. Vi diskuterade klassbegreppets användning och förde många och långa resonemang kring spänningsfältet mellan teoretiska och empiriska begrepp, hur begreppshistoria får en betydelse för tillämpning och vilka möjligheter som egentligen finns att representera den sociala världens komplexitet i begreppets och textens många gånger statiska språk.

Jag hade inte satt min fot i Lund sedan förra vårterminen och den sista erfarenheten av denna stad och universitet var att jag någon vecka tidigare hade blivit intervjuad för personaltidningen LUM. Intervjun föranleddes av det exotiska faktum att jag är näringslivsforskare, eller kanske bättre; näringslivssociolog. Att jag skriver ”exotisk” har sin orsak. Det uppfattas många gånger som något väldigt oväntat men trots allt värdefullt. Hur kommer det sig då att inte fler forskare och framfrallt sociologer arbetar tätt inpå näringslivet?

För den som har legat i Lund är universitets valspråk ”Ad utrumque paratus” – ”beredd till bådadera” på latin – med all säkerhet bekant. Det var den gamle Vergilius ord som fick stå modell när universitetet ville framstå som en kropp vars studenter kunde ta till både böcker och svärd. Detta i en tid då Skåne just hade erövrats från Danmark. Jag kom att tänka på det här valspråket när jag besökte Lund. Vad betyder det idag? Det förefaller vara en ganska avlägsen tanke att dagens studenter skulle ta till svärdet. Inte minst sedan Ernst-Hugo Järegård i rollen som den förbittrade överläkaren Stig Helmer i serien Riget ställde sig på Rigshospitalets tak och blickade ut över sundet. Med blicken fäst på Barsebäcks skorstenar utbrast han ”Tack, ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken på knä. Här: Danmark, utskitet av kalk och vatten. Och där: Sverige, hugget i granit. Danskjävlar. Danskjävlar!”

Idag skulle väl knappast danskarna ses som universitetets främsta fiende. Tvärtom, snarare. Frågan är då på vad sätt valspråket ”Ad utrumque paratus” ska förstås idag? Att ta till svärdet är något som känns hopplöst omodernt men när det förstås rent metaforiskt tror jag vi har att göra med något annat. Universitetet är idag olyckligt osynligt och är knappast vad som i dagligt tal refereras till som tanke- och utvecklingsledande. Det är synd, för jag tror att så skulle kunna vara fallet. Kanske är en av orsakerna bakom detta tillstånd att blicken inte sträcker sig längre paradislundens gränser? Med detta sagt menar jag inte att vi, likt Stig Helmer i Riget, skulle kunna blicka mot lärdomsstaden för att skymta topparna av Lunna pågar och utbrista ”Tack, ni lundensiska vakttorn…”.

Det jag eftersöker är snarare att fler sociologer och likasinnade söker sig ut i världen för att nosa på den och göra den lite bättre, lite smartare. En sådan resa behöver inte vara livslång men att lägga några år av sitt liv på att prova på en annan värld kan vara berikande under såväl resans gång som vid hemkomsten. Jag är övertygad om att jag kommer att återvända till den akademiska världen förr eller senare. När jag gör det kommer jag dock att ha med mig en kunskap som inte bara kan bidra med att utveckla akademin utan också rusta studenterna för att kunna leva upp till universitets valspråk. På ett annat sätt, i en annan tid.

Foto: Wikimedia commons

Submit a comment