Många rader om en begreppsapparat

På mitt arbetsbord ligger i vanlig ordning ett antal böcker. De titlar som fångar min uppmärksamhet är band 3 i David Bells (2006) samlingsverk Cybercultures och Johan Asplunds (2006) Munnens socialitet och andra essäer. Två böcker som pekar på två till synes diametralt olika aspekter av den sociala världen. Enbart titlarna på dessa böcker får mig att fundera på hur begrepp som har sitt ursprung i världen offline kan användas i sammanhang online.  Större delen av sociologins teoretiska corpus har utvecklats (i de fall vi inte enbart har att göra med skrivbordskonstruktioner) i nära relation till den empiriska värld vi dagligen vaknar och somnar i. Den förståelse vi i dagsläget har om social interaktion, sociala samspel, aktörer och strukturer har utvecklats för att förstå en värld som företrädesvis har haft sin bas offline. På vad sätt måste dessa begrepp förändras och/eller utvecklas för att möjliggöra en tillämpning och användning av dem i det alltmer suddiga gränslandet mellan online och offline? Kan vi överhuvudtaget använda traditionella sociologiska begrepp för att förstå den här typen av fenomen eller krävs det att nya begrepp utvecklas som är bättre lämpade för att fånga den komplexa uppluckring av gränser relaterade till tid, rum och identitet (givet att sådana begrepp kan användas provisoriskt) de för med sig?

Att arbeta med en fungerande begreppsapparat är något av det mest komplicerade när det kommer till sociologisk forskning. Begreppen utgör en kontaktyta mellan teoretiska resonemang och komplexa mönster i ett empiriskt material. Tanken med det här inlägget är att resonera kring en grundläggande problematik av relevans för den begreppskonstruktion som kommer att utgöra ryggraden i mitt forskningsprojekt. Det är inte fråga om att här utveckla några nya begrepp utan snarare vill jag visa på bakgrunden till mitt sätt att tänka genom att återvända till min tidigare forskning.

Det här inlägget är det första i raden av många som kanske kan tyckas vara klädd i en något svårare språkdräkt än vad som annars möter på martinberg.se. Att även sådana inlägg tillåts existera är en nödvändighet för att den här bloggen ska ha möjlighet att fungera som en ersättning för den anteckningsbok jag vanligtvis använder i mitt dagliga arbete. Genom att på det här sättet synliggöra hur jag utvecklar en begreppsapparat blir det också möjligt att fånga och reflektera över den process varigenom denna tillkommer.

Låt oss börja med en återblick. I min doktorsavhandling (Berg 2008) arbetade jag med ett empiriskt material som bestod av självpresentationer och dagböcker författade av självidentifierade transvestiter (man till kvinna) och tvingades då brottas med de problem som etablerade begrepp för med sig. Jag insåg ganska tidigt i forskningsprocessen att termerna transvestit och transvestism var problematiska eftersom de hade en något patologiserande underton och kunde inte i tillräckligt hög grad fånga den processartade och ibland tillfälliga rörelse mellan olika genus som transvestism inbegriper. En viktig tanke som jag då utgick ifrån var att transvestism kunde förstås som en praktik vars fundament utgörs av en rörelse mellan maskulinitet och femininitet. Konsekvensen av ett sådant tänkande är att båda dessa genus konstrueras i och genom denna praktik. Att undvika en förståelse av denna rörelse som vare sig enkelriktad eller självklar föreföll avgörande.

Jag blev inspirerad av Judith ”Jack” Halberstam som påpekar att vi måste tänka bredare än vad som är vanligt i sammanhang som dessa eftersom det för aktörer (eller subjekt, som Halberstam väljer att skriva) av det här slaget kan vara viktigt att betrakta identitet som en ”process with multiple sites for becoming and being” och att vi därför behöver tänka i “fractal terms and about gender geometries” (1998: 21). Mot bakgrund av dessa tankegångar utvecklade jag en begreppsapparat som bar på en känslighet för lekfullhet och som hade möjlighet att överskrida entydiga kategoriseringar. Att utveckla en sådan apparat är sällan något enkelt företag men till slut landade jag i två till varandra relaterade begrepp: transaktör och transpraktik.

Med begreppet transaktör var det min avsikt att begripliggöra individerna genom att fokusera på handling och därmed inringades ett handlingsbetonat aktörsbegrepp som dessutom stod i relation till någon form av gräns (att ”transa” är trots allt en fråga om att överskrida en gräns av något slag). Vad detta begrepp också pekar på är att det inte är fråga om en statisk identitetskategori utan snarare kan en individ enbart förstås som transaktör i den stund då en viss typ av handlingar utförs. Dessa handlingar har jag valt att benämna transpraktik och vi kommer därmed till det andra begrepp som jag ville lyfta fram. I min doktorsavhandling  förstod jag detta begrepp som inbegripande olika typer av handlingar som hade gemensamt att de syftade till att få ett iscensättande av genus till stånd. Jag blev inspirerad av Debra Ferreday och Simon Lock (2007) som talar om iscensättning av genus som ett slags resande och försökte, för att undkomma förståelsen av transvestism (eller, i det här fallet, transpraktik) som något statiskt, förstå dessa aktörer som resenärer eller upptäcktsresande. Härigenom kom själva rörelsen som sådan att bli det mest intressanta och det blev möjligt att resonera kring transpraktiken som försatt i en konstant rörelse utan någon enskild eller enkelt avgränsbar destination. De båda begreppen transaktör och transpraktik kom på så sätt att bli beroende av varandra och kunde (även om de i egenskap av begrepp riskerade att upplevas som statistiska) beteckna inte bara rörelsen från en punkt till en annan utan också det mellanrum som uppstår i i kölvattnet av denna rörelse. Att definiera en företeelse eller en rörelse med utgångspunkt i en gräns som i det här fallet innebär att gränsen som sådan alltid kommer att finnas kvar som ett fundament eller som en referenspunkt mot vilken förståelsen som sådan tar spjärn.

Att fokusera på rörelser när det kommer till att förstå handlingar eller aktörer är viktigt eftersom det västerländska “subjektet” många gånger förutsätts genomgå längre perioder av stabilitet och att frångå denna föreställda stabilitet utmålas ofta som ett tecken på något slags farlighet eller dysfunktion (Halberstam 2005). När vi har att göra med nätgemenskaper och vill förstå interaktioner, relationer och handlingar inom ramen för dessa är det viktigt att en tydlig situering görs. Inte minst blir det betydelsefullt med tanke på att, som Halberstam understryker, “[q]ueer subcultures produce alternative temporalities” (2005: 2). Även om alla former av nätgemenskaper inte har möjlighet att placeras under det queera gemenskapsparaplyet så är det tanken om en alternativ temporalitet värd att ta notis om. Det är möjligt att de särskilda villkor som präglar samspelet online kan möjliggöra en själv- och omvärldsförståelse som är grundad på andra premisser än vad som annars möter i vardagslivet offline. Inom nätgemenskaper antar den kommunikativa situationen trots allt en annan karaktär än vad som möter i vardagslivet eftersom dess gränssnitt gör att en viss typ av subjekt-objekt-relation etableras av individen i förhållande till sig själv (detta har jag i korthet diskuterat i ett tidigare inlägg).

Begreppsparet transaktör och transpraktik spelade en mycket viktig roll för de argument som fördes fram i min doktorsavhandling. Redan kort efter att jag hade avslutat arbetet med denna kom jag att fundera på möjligheten att göra dessa begrepp bredare genom att förstå dem som relaterade till gränser i bred bemärkelse. Att ”transa” är inte enbart något som har med genusvariationer att göra utan kan snarare förstås som en handling av vikt för ett flertal sammanhang där gränser är involverade. I dagsläget funderar jag på vad som skulle krävas för att använda dessa begrepp i relation till gränsen mellan online/offline. Gränsen mellan dessa är, som jag har påpekat vid ett flertal tillfällen, suddig och svårfångad men existerar detta till trots. Genom att utveckla en begreppsapparat som tar sin utgångspunkt i rörelsen från den ena aspekten till den andra tycks det mig att det skulle vara möjligt att fånga relationen mellan dem utan att behöva tänka i termer av parallella verkligheter och splittrade ”jag”. För att resonera kring dessa gränser är det dock inte enbart ett fungerande aktörs- och handlingsbegrepp som är i behov av utveckling. Det krävs också en mer djupgående förståelse för hur förändringar i upplevelse av tid och rum spelar roll för relationer, identitet och samspel. Hur detta ska gå till är en senare fråga. Det viktiga i detta sammanhang är dock att försöka arbeta mot en begreppsapparat som möjliggör en rörelse och instabilitet snarare än bygga på statiska kategorier och tvivelaktiga motsättningar.

Lästips

Asplund, Johan (2006), Munnens socialitet och andra essäer. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Bell, David (red.), (2006), Cybercultures 3: Cyberculture, Cyberpolitics, Cybersociety; London & New York: Routledge.

Berg, Martin (2008), Självets garderobiär: självreflexiva genuslekar och queer socialpsykologi. Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet.

Ferreday, Debra och Lock, Simon (2007), ‘Computer Cross-Dressing: Queering the Virtual Subject’, i Kate O’Riordan och David J. Phillips (red.), Queer Online : Media Technology & Sexuality. New York: Peter Lang, 155-74.

Halberstam, Judith (1998), Female Masculinity. Durham & London: Duke University Press.

— (2005), In a Queer Time and Place. Transgender Bodies, Subcultural Lives. New York & London: New York University Press.

1 Comment

  1. Vad roligt att ha hittat dig på nätet, kul att kunna läsa dig och ännu roligare att faktiskt kunna höra din röst i huvudet undertiden jag läser. Du skriver precis som du talar; engagerande och med personlighet :-)

Submit a comment