Nätforskning och metodböcker

Samhällsvetenskapens metodologiska verktygslåda rymmer ett flertal tekniker för materialinsamling och analys av skeenden, strukturer och interaktioner i den sociala världen offline”. Fler och fler forskare får emellertid upp ögonen för vikten av att utveckla särskilda metoder för att studera det nätbaserade sociala livets olika yttringar (och förvecklingar). En sådan utveckling av särskilt intresse är ”Netnografin” som i korthet kan förstås som en uppdaterad variant av etnografi med en särskild känslighet för de förutsättningar som ett forskningsfält online uppvisar. Jag har just färdigställt ett kapitel om netnografi som ska inkluderas i Handbok för kvalitativa metoder (Liber, 2010) som redigeras av Göran Ahrne, professor i sociologi vid Stockholms universitet och Peter Svensson, docent i företagsekonomi vid Lunds universitet. I och med den utveckling vi idag kan se kommer troligtvis fler böcker att publiceras i detta ämne. Som exempel på nya (och hyfsat heta) böcker kan följande nämnas:

Dessa titlar är lovande och rekommenderas för den student eller forskare som vill arbeta vidare med den här typen av forskning. Att ett ökande antal forskare får upp ögonen för den typ av problematik som nätbaserad forskning för med sig är givetvis väldigt spännande. Att det publiceras traditionella böcker i detta ämne är dock inte värt någon längre lovsång. Det finns en tydlig svårighet i att använda sig av traditionella akademiska kommunikationskanaler när fokus är Internet och sociala medier. Vi har i det här fallet att göra med ett forskningsfält som förändras i en sådan fart att trycksvärtan ännu inte har hunnit torka förrän fältet som sådant har genomgått (eller i alla fall påbörjat) en förändring av mer eller mindre genomgripande slag. För att i bästa möjliga mån anpassa sig till ett sådant forskningsfält behöver det finnas andra strategier för att sprida forskningsresultat och att arbeta med att synliggöra metodutveckling. Det är dock inte enbart en fråga om att bokförlagen måste se över dessa möjligheter utan också att den akademiska världens meriteringssystem i grunden bör förändras. Bokförlag vill så klart kunna sälja sina produkter och akademiska institutioner vill kunna leverera en diger lista över publikationer för att fortsatt ha möjlighet att bedriva sin verksamhet (det är i viss mån antalet publikationer som ligger till grund för medelstilldelning). Detta faktum gör det svårt för akademiker att prova på nya arbetssätt och att finna nya vägar för spridning av forskningsresultat. Djärva försök och nytänkande kommunikations- och forskningsstrategier erkänns sällan av de institutioner som finansierar och möjliggör fortsatt forskning. Följaktligen krävs det att de forskare som vågar/vill/orkar ta steget mot ett alternativt arbetssätt får publicera sig dubbelt – i såväl gamla som nya kanaler – för att kunna säkra livhanken. Problematiskt? You bet!

Ett önskat scenario är istället att vetenskaplig textproduktion frångår den statiska form som pappersboken utgör. Det skulle vara möjligt att finna publikationsformer som sätter utveckling och förändring i centrum snarare än pappersprodukten som inte inte bara tar tid att producera utan också är förknippad med onödigt höga kostnader. Jag kommer att fortsätta skriva och eftersträva traditionell publicering men tycker det är viktigt att se över möjligheterna att samtidigt finna andra former för vetenskaplig kommunikation. Genom att förändra sättet att kommunicera resultat blir det också möjligt (eller kanske ett krav) att forskningen som sådan tar andra former. Kanske finns det en möjlighet att härigenom närma sig ett sätt att betrakta forskaren som, inte en enskild tänkare som med jämna mellanrum producerar en text för en lysten skara läsare, utan snarare som en kugge i ett större forskningsmaskineri som sätter simultant samarbete högt på den personliga agendan.

Submit a comment